4 år och stora frågor
Barnens farmor fyllde 60 år häromdagen. Vi var på väg i bilen till firandet jag och Ville och han funderar väldigt mycket på döden. Om han inte hotar med att döda oss när han är arg så funderar han mycket på hur gammal han kommer vara när han dör, när mamma och pappa dör och att vi helt säkert kommer dö före honom eftersom vi är äldre.
Hans bästa exempel han har hängt upp sig på är min farmor Asta som dog när hon var 93 för hon var gammal och sjuk. På barnkalaset förra helgen hörde jag honom berätta för en äldre pojke att:
"farmor Asta dog när hon var nittitje år men det gjorde inget för hon var så gammal att hon ville det".
Det kanske är det lyckliga slutet i historien som gör att han jämför allt med just farmor Asta. Att jag har förklarat att ibland när man är riktigt gammal så tycker man det är ganska skönt att få dö för man har levat så länge. Så det gjorde inte så mycket för henne.
Det pratade vi om ibland jag och farmor. Vad hon egentligen skulle leva kvar för när hon var så gammal och alla runt henne försvann. Så min bild är att hon var nog nöjd när beslutet kom. Hon var klar med sitt.
Men i bilen på väg till farmor Kerstin.
Ville: "- 60 år. Är det gammalt?"
Jag: "Nej, det är inte särskilt gammalt alls. Lagom gammalt.
Ville: "Är hon nittitje?"
Jag: "Nej absolut inte, det är jättelångt dit. Farmor är inte 93 förrän hon har levat lika länge som pappa är gammal
(oerhört svårt förklaring men jag ville göra avtryck)
Längre konstpaus och sedan konstaterar barnet med ett ryck på axlarna:
"jaja - vi får se om hon dör?"
Förlåt Kerstin - men du skulle hört sakligheten i rösten. Så jävla gulligt!
😃
