En mors bekännelse
Ville har deklarerat flera gånger sedan Branäsresan varit på tal att han "hatar skidor" och bara ska åka pulka här. I mycket allvarlig ton.
Idag tog han pulkan ner till backen men sedan fick Mikael lirkat på honom pjäxor i alla fall och vi gjorde några barnbackeåk. Så länge han fick ha mina stavar var han nöjd.
Men så kom skidskolan på eftermiddagen. Enda kravet "är att barnet ska kunna vara utan mamma och pappa".
Mmm. Enda kravet. Låter enkelt. Men när barnet gråter och svinförbannad åker åt andra hållet känns det kravet ganska högt. Jag lirkade och köpslog att han skulle testa. Bara 10 min. Bara ett åk. Hålla kusin Emilia sällskap. Testa och se om det är roligt? Höra vad skidfröken säger?
Jag puttar fram honom och backade några steg. Smög på honom nyckelpigevästen och gick undan. I en timma och 10 min stod jag sedan fascinerad på behörigt avstånd och beundrade hur min son åkte knapplift själv, åkte skidor och hängde på! Inte helt frivilligt alla gånger men.. wow! Skidlärare for president! Herregud vad fantastiska de är på energi, pepp, pedagogik och tålamod. De gör mer på en timma än vi föräldrar på tre dagar.
Men blicken Ville gav mig när de kom tillbaka och han fick se mig... den kunde smälta snön i hela skidsystemet!
Missförstå mig rätt. Jag kommer inte tvinga honom till mer skidskola om han inte vill. Men jag ville att han skulle ge det en chans. Istället för att tvärvägra av ren envishet. Så nu får vi se? Om han är en "skidare" som han uttrycker det.
Så ni vet. Han var väldigt glad och stolt och oförstörd av upplevelsen när jag mötte upp honom efter skidskolan. Och har inte visat några tecken alls på att ha tagit skada. 🏂❄⛄
