Så jäkla trött
Maja hade barnkalas idag. Vi hade hyrt skolans gympasal tillsammans med två andra familjer så de var tre tjejer i klassen som slog ihop sina kalas. Fem dagar före jul har tydligen många planer också så ungefär halva klassen kom. Tolv barn och fem vuxna.
Jag tror vi hade kunnat vara minst två vuxna till och ändå varit helt slut efteråt. Trots att vi gjorde det så simpelt vi kunde. Picknickfiltar på mjuka mattor med korv och bröd och pinnglass. Fiskdamm och uppstyrda lekar. "Kom alla mina kycklingar" och hinderbana.
HUR många konflikter kan en hoper sexåringar hinna ha på två timmar?! Bli upprörda över vems tur det, vem som går före, vem som knuffas, vem som inte följer reglerna? Och så gråta den förorättades surgråt över det. Herregud ungar! Har man lust att skrika. LEK bara! Det är ett barnkalas - det finns inga regler, ni måste inte räcka upp handen. Ni ska bara ha roligt och hålla sams!
En sak har jag klart för mig. Jag ska alltid vara i tid till att hämta från barnkalas. Jag ska inte låta föräldrar som tagit sig igenom en sådan här skärseld behöva vänta en minut i onödan på att någon hämtar hem sin älskling. Det lovar jag.
Och då gick det ändå bra idag! Kändes det som. Alla hade roligt, de flesta åt och var med på våra planer. Men ändå...
Puuuh.
