Publicerad 2013-11-30 21:41:51 i Allmänt,
Inför förra veckans dop förberedde jag Maja på dagens prövningar: "först äter vi lunch, sedan byter vi om och gör oss kalasfina, sedan åker vi till dopet, sedan... bla bla."Då tittar ungen (hjärtebarnet) på mig och konstaterar:"Du kanske också ska göra dig fin mamma, sminka dig kanske? Det är något som fattas."(jag: mållös, full i skratt, i chock - osminkad!)"Va?! FATTAS det något på mig?"Maja: "jaa, jag tycker det är fint med smink på ögonen".Det mina vänner vet jag inte vad jag ska göra med. Jag sminkar mig alltså så ofta att min 4-åriga dotter anser att något FATTAS när jag inte gör det.Och hon har på ett sätt rätt. Jag lämnar sällan huset utan kajal och mascara om det inte är 25°C och vi är på väg till stranden. Inte utan min ögonsköld liksom. Jag känner mig oerhört blek utan..... men ändå. Det är en tankeställare jag inte kommer någon vart med. Shit vilken märklig förebild jag känner mig som. Rätt dålig, men inte direkt villig att ändra på den. Fattar ni hur jag menar? Men det där med att man är fin naturligt och hela konkarongen. Hur gör jag med det nu? Åh! Typiskt. Hur blev det så här? Inmålad i ett hörn av en sketen liten kajalpenna. Det där jäkla ansvaret - det är omöjligt att tänka på jämt.
Trött - redo för avsminkning. Alla fattar Majas poäng gissar jag?
